Vart tog tiden vägen?
Nu ligger jag i sängen och tänker lite för mycket igen som jag tyvärr gör lite ofta.. Läste precis i en gammal barndomsväns blogg och såg lite bilder och helt plötsligt undrar jag vart min sån tid tog vägen? Där är bilder på tjejmiddagar, skidresor (åker visserligen inte skidor men ändå), fester med alla vännerna på plats, utomlandsresor osv. Ibland undrar jag hur jag har gått förbi mycket av det i livet. Och hur hamnade jag egentligen i skåne där det inte kommer hända för min del som det är just nu?
Visst har jag varit på massa tjejmiddagar och festat och varit utomlands med vänner men ändå känns det ibland som att jag alltid på ett eller annat sätt valt bort den delen av livet antingen medvetet eller helt ofrivilligt. Saken är den att det alltid hänt väldigt mycket i mitt liv som fått mig att fokusera på annat än kanske mitt dåvarande tonårsliv. Mamma och pappa gick isär och jag skulle välja vem jag skulle bo hos, min kontakt med pappa var skit ett tag, pappa fick leukemi, mamma gick ner i depression, jag var på väg ner i depression men tog mig ur, mamma ställde till det och jag flyttade, mormor gick bort, farfar gick bort etc.. På något vis har det aldrig riktigt varit lugnt i mitt liv. Inte några längre perioder i alla fall och det får väl mig att fokusera på annat än på vad jag ville göra av mitt liv och vad jag vill hinna med.
Ibland funderar jag mycket på mitt liv här i skåneland och hur jag ska få det att bli riktigt bra. Jag saknar Jessie enormt mycket och önskar så att hon kunde bo nära. Då skulle mina tjejkvällar vara tillbaka iaf :)) Här nere är det ju bara Toms vänners flickvänner och Jenny som jag umgås med och som jag eventuellt har tjejkväll med ibland. Det är klart att det inte är samma sak med tanke på att dom alltid kommer vara Toms vänner i första hand. Nej ibland saknar jag mina egna vänner som jag sagt så många gånger förr.
En annan sak är väl att jag gärna vill ut i världen och se mig omkring men jag vet också att jag har valt att flytta ihop med Tom och att jag på så sätt valt att satsa med honom och inte enbart på min egen vilja och önskan. Det är nåt man alltid måste komma ihåg.. man kan inte både ha kaka och samtidigt äta den. Så allt det där jag skulle vilja göra får kanske vänta lite eller så får jag välja bort det helt.. mer än så är det ju inte. Ibland lättare sagt än gjort för känslan finns ju kvar.
Men ibland undrar jag om jag skulle bli så mycket nöjdare med livet om jag gjorde allt det där jag vill eller flyttade närmare vännerna? Jag menar, jag har det ju faktiskt väldigt bra som jag har det. Jag har ett jobb att gå till även om det inte är perfekt. Finns ju faktiskt många som inte har ett jobb alls... Jag har en underbar lägenhet även om det är en bra bit bort från vännerna.. Jag har en familj i närheten som bryr sig. Och sist men inte minst så har jag en pojkvän som älskar mig oerhört mycket och som gör sitt bästa för att jag ska trivas med min tillvaro.. Så egentligen ska jag vara väldigt lycklig.. hur kommer det sig då att jag inte är det?
Jag vet att den senaste tiden har varit tuff för mig. En resa som varit väldigt lång hittills och som jag hoppas får ett bra slut även om jag tror att det kommer bli ett av de jobbigaste besluten i mitt liv som jag måste ta. Jag vet att jag själv många gånger tillåtit mig att må dåligt eller tillåtit någon såra mig när jag själv kunnat säga stopp! Äntligen har jag satt ner foten ett tag och jag inser att jag faktiskt mår bättre, att jag dag för dag orkar kämpa :)
Många gånger vet jag att jag klagar på Tom. Jag vet att han får ta en hel del skit och jag undrar ibland varför jag alltid måste hitta ett fel? Varför kan jag inte bara vara glad för det positiva istället? Jag ska försöka bättra mig på den punkten!
Åter till vart tiden tog vägen... Jag måste säga att åren går snabbt. Om jag inte gör sånt som jag vill göra inom de närmsta åren är risken att det aldrig blir av heller. Tom var lite inne på om vi skulle köpa lägenhet nu när priserna är nere men jag känner att jag inte alls är redo för det än. Vi har haft det lite skakigt och känner att en lägenhet som binder oss på det sättet inte är en så jättebra idé just nu men det löser väl sig. Jag är ju bara 20 och behver inte rusa med något sånt än. Bara att vi tagit steget och flyttat ihop är stort för båda som bara bott hemma innan.
Nej nu ska jag nog försöka sova lite. Tom har redan somnat här bredvid så jag får väl joina honom.
Ha det gott!
Visst har jag varit på massa tjejmiddagar och festat och varit utomlands med vänner men ändå känns det ibland som att jag alltid på ett eller annat sätt valt bort den delen av livet antingen medvetet eller helt ofrivilligt. Saken är den att det alltid hänt väldigt mycket i mitt liv som fått mig att fokusera på annat än kanske mitt dåvarande tonårsliv. Mamma och pappa gick isär och jag skulle välja vem jag skulle bo hos, min kontakt med pappa var skit ett tag, pappa fick leukemi, mamma gick ner i depression, jag var på väg ner i depression men tog mig ur, mamma ställde till det och jag flyttade, mormor gick bort, farfar gick bort etc.. På något vis har det aldrig riktigt varit lugnt i mitt liv. Inte några längre perioder i alla fall och det får väl mig att fokusera på annat än på vad jag ville göra av mitt liv och vad jag vill hinna med.
Ibland funderar jag mycket på mitt liv här i skåneland och hur jag ska få det att bli riktigt bra. Jag saknar Jessie enormt mycket och önskar så att hon kunde bo nära. Då skulle mina tjejkvällar vara tillbaka iaf :)) Här nere är det ju bara Toms vänners flickvänner och Jenny som jag umgås med och som jag eventuellt har tjejkväll med ibland. Det är klart att det inte är samma sak med tanke på att dom alltid kommer vara Toms vänner i första hand. Nej ibland saknar jag mina egna vänner som jag sagt så många gånger förr.
En annan sak är väl att jag gärna vill ut i världen och se mig omkring men jag vet också att jag har valt att flytta ihop med Tom och att jag på så sätt valt att satsa med honom och inte enbart på min egen vilja och önskan. Det är nåt man alltid måste komma ihåg.. man kan inte både ha kaka och samtidigt äta den. Så allt det där jag skulle vilja göra får kanske vänta lite eller så får jag välja bort det helt.. mer än så är det ju inte. Ibland lättare sagt än gjort för känslan finns ju kvar.
Men ibland undrar jag om jag skulle bli så mycket nöjdare med livet om jag gjorde allt det där jag vill eller flyttade närmare vännerna? Jag menar, jag har det ju faktiskt väldigt bra som jag har det. Jag har ett jobb att gå till även om det inte är perfekt. Finns ju faktiskt många som inte har ett jobb alls... Jag har en underbar lägenhet även om det är en bra bit bort från vännerna.. Jag har en familj i närheten som bryr sig. Och sist men inte minst så har jag en pojkvän som älskar mig oerhört mycket och som gör sitt bästa för att jag ska trivas med min tillvaro.. Så egentligen ska jag vara väldigt lycklig.. hur kommer det sig då att jag inte är det?
Jag vet att den senaste tiden har varit tuff för mig. En resa som varit väldigt lång hittills och som jag hoppas får ett bra slut även om jag tror att det kommer bli ett av de jobbigaste besluten i mitt liv som jag måste ta. Jag vet att jag själv många gånger tillåtit mig att må dåligt eller tillåtit någon såra mig när jag själv kunnat säga stopp! Äntligen har jag satt ner foten ett tag och jag inser att jag faktiskt mår bättre, att jag dag för dag orkar kämpa :)
Många gånger vet jag att jag klagar på Tom. Jag vet att han får ta en hel del skit och jag undrar ibland varför jag alltid måste hitta ett fel? Varför kan jag inte bara vara glad för det positiva istället? Jag ska försöka bättra mig på den punkten!
Åter till vart tiden tog vägen... Jag måste säga att åren går snabbt. Om jag inte gör sånt som jag vill göra inom de närmsta åren är risken att det aldrig blir av heller. Tom var lite inne på om vi skulle köpa lägenhet nu när priserna är nere men jag känner att jag inte alls är redo för det än. Vi har haft det lite skakigt och känner att en lägenhet som binder oss på det sättet inte är en så jättebra idé just nu men det löser väl sig. Jag är ju bara 20 och behver inte rusa med något sånt än. Bara att vi tagit steget och flyttat ihop är stort för båda som bara bott hemma innan.
Nej nu ska jag nog försöka sova lite. Tom har redan somnat här bredvid så jag får väl joina honom.
Ha det gott!
Kommentarer
Trackback
