En liten gnutta hopp..
En liten gnutta hopp for igenom mig idag när jag träffade mamma. Jag som var orolig inför mötet blev positivt överraskad över att se henne igen. Hon så fräsch, glad och pigg ut att man inte kunde låta bli att le. Självklart var jag lite skeptisk över det hela men att se henne ha bättrat sig så mycket sen sist betydde väldigt mycket för mig. Ett hopp tändes igen att det någon kommer att bli riktigt bra igen.. Vi har haft en strålande dag tillsammans!
Morfar kom ju också med ner och det var kul att se honom igen också. Dock spenderade jag inte lika mycket tid med honom idag som jag gjorde med mamma men han förstår nog att det behövdes.
Det var längesen mamma och jag ens gick på stan tillsammans, det är nog snart år sen. Så att gå och shoppa med henne idag var verkligen jättekul och vi har verkligen kunnat skratta tillsammans och pratat om allt möjligt. Vi fick väldigt mycket tid på egen hand då Tom tog med morfar och tankade och handlade medan jag och mamma gick upp och började göra iordning maten som blev tacos. Mycket lyckat! Morfar hade inte provat det tidigare men han tyckte verkligen att det blev gott.. Härligt det.
Morfar hade även med sig en blomma till mig och ett foto av mormor i ram. Det är verkligen jättefint och det ser ut som att hon när som helst ska vända sig om och prata med mig. Det känns väldigt tomt utan henne och jag saknar henne oerhört mycket men jag är glad att jag fått hennes armband som hon haft hela sitt liv. Det är verkligen jättefint med små berlocker på och mammas bitmärke på det ena :P Mormor hade det redan när mamma var liten så hon har ju lyckats sätta sina spår på det, men det är verkligen jättefint och jag kommer alltid vara rädd om det. Jag visste inte förrän hon gått bort att hon sagt till mamma att hon alltid velat att jag skulle ha det efter hennes bortgång, och nu har jag det här men jag kan lova att jag lätt skulle lämna ifrån mig det igen om bara mormor kommer tillbaka. Jag saknar att bara kunna ringa henne när jag vill.
Jag, morfar och mamma pratade mycket om vad mormor hade sagt om hon kunnat vara med och sett lägenheten och hennes minne blir inte bara till tårar längre utan nu kan faktiskt små leenden dyka upp igen när vi pratar om henne. Trots det så kom det en tår när jag kom hem ikväll och tittade på fotot igen. Min fina lilla mormor, jag önskar verkligen henne tillbaka men jag vet att det inte går och istället hoppas jag att hon finns runt om oss och håller ett vakande öga på oss alla. Jag vet att om hon kan så gör hon det samtidigt som hon oroar sig lite hur det ska gå för oss.. Idag får det mig att le.
Ett hopp har väckts hos mig igen och jag orkar verkligen se lite positivt framåt ett tag nu. Allt ska bli bra även om det tar sin tid. Jag ska fixa det här!
Morfar kom ju också med ner och det var kul att se honom igen också. Dock spenderade jag inte lika mycket tid med honom idag som jag gjorde med mamma men han förstår nog att det behövdes.
Det var längesen mamma och jag ens gick på stan tillsammans, det är nog snart år sen. Så att gå och shoppa med henne idag var verkligen jättekul och vi har verkligen kunnat skratta tillsammans och pratat om allt möjligt. Vi fick väldigt mycket tid på egen hand då Tom tog med morfar och tankade och handlade medan jag och mamma gick upp och började göra iordning maten som blev tacos. Mycket lyckat! Morfar hade inte provat det tidigare men han tyckte verkligen att det blev gott.. Härligt det.
Morfar hade även med sig en blomma till mig och ett foto av mormor i ram. Det är verkligen jättefint och det ser ut som att hon när som helst ska vända sig om och prata med mig. Det känns väldigt tomt utan henne och jag saknar henne oerhört mycket men jag är glad att jag fått hennes armband som hon haft hela sitt liv. Det är verkligen jättefint med små berlocker på och mammas bitmärke på det ena :P Mormor hade det redan när mamma var liten så hon har ju lyckats sätta sina spår på det, men det är verkligen jättefint och jag kommer alltid vara rädd om det. Jag visste inte förrän hon gått bort att hon sagt till mamma att hon alltid velat att jag skulle ha det efter hennes bortgång, och nu har jag det här men jag kan lova att jag lätt skulle lämna ifrån mig det igen om bara mormor kommer tillbaka. Jag saknar att bara kunna ringa henne när jag vill.
Jag, morfar och mamma pratade mycket om vad mormor hade sagt om hon kunnat vara med och sett lägenheten och hennes minne blir inte bara till tårar längre utan nu kan faktiskt små leenden dyka upp igen när vi pratar om henne. Trots det så kom det en tår när jag kom hem ikväll och tittade på fotot igen. Min fina lilla mormor, jag önskar verkligen henne tillbaka men jag vet att det inte går och istället hoppas jag att hon finns runt om oss och håller ett vakande öga på oss alla. Jag vet att om hon kan så gör hon det samtidigt som hon oroar sig lite hur det ska gå för oss.. Idag får det mig att le.
Ett hopp har väckts hos mig igen och jag orkar verkligen se lite positivt framåt ett tag nu. Allt ska bli bra även om det tar sin tid. Jag ska fixa det här!
Kommentarer
Trackback
